Varför har det blivit så här?

-          Det går inte att vara spontan ihop med dig, sa han och slängde en snabb blick på henne, samtidigt som han körde högra handen genom den tjocka, mörkblonda luggen.

Måste han vara så lätt att läsa av? Så gör han alltid när han blir ängslig, tänkte hon.

-          Vad menar du? svarade hon, fast hon förstod.  

-          Alltså, så fort jag kommer med en kommentar. Kanske i och för sig ibland utan djupare eftertanke och utan att ha analyserat tanken först, innan jag öppnar munnen. Då kommer det vassa spjutet farande. Direkt, så snabbt, att jag inte hinner reagera.

Han pratade fort, snubblade på orden, som om han var rädd för att bli avbruten.  Är jag en liten petit maitre? Tanken dök upp i huvudet på henne medan hon betraktade hans mun som rörde sig oavbrutet. Varför har det blivit så här? tänkte hon, varför har JAG blivit så här? En osynlig tyngd la sig över hennes bröst. Hon rätade på ryggen och tog ett djupt andetag.

-          Spjut? sa hon högt, så är det väl ändå inte?

Hon försökte låta lätt på rösten. Betraktade honom. Undrar om jag lyckades?

-          Faktiskt. Så här är det. Du känner mig, eller hur?

Hans röst hade en säkrare, lugnare ton nu.

-          Ja det gör jag, tror jag.

-          Du vet mycket väl att jag då och då häver ur mig grodor. Men det är inte ditt jobb att hela tiden tillrättavisa mig. Ibland vore det skönt om en del fick passera, bara så där, utan anmärkningar och himlande ögon. Du och jag är inte tillsammans för att du ska uppfostra mig, tillade han i en bedjande ton och hans klara blå ögon betraktade henne.

-          Janne, så är det väl inte?

Nu var det hon som bad.

-          Jo, det är ett obevisligt faktum.

-          Obevisligt? Är det rätt ord i sammanhanget?

Han drog en lång suck, reste sig upp och vände henne ryggen.

-          Men Janne?

Vad är det för mening?

En ny djup klunk ur det vida strutformade glaset med Dry Martini strilar genom halsen och svider hela vägen ner i magen. Hjärncellerna gungar, svindel lurar i pannan. Hon vänder halvt om halvt på huvudet och ser sig omkring i lokalen. I barens brunröda bordellaktiga dunkel syns både människor i grupp och ensamma män jämte några få ensamma kvinnor. Som hon själv. Egentligen bara en till ensam kvinna förutom hon, när hon ser närmare efter. Finns inte en rimlig chans att hitta en partner här. Ingen lägger märke till henne, alla är fullt upptagna med sig själva. Och faktum är att hon inte ser en enda goding. Trots det mjukgörande alkoholmättade filter som sitter precis framför hennes ögon och som hon förgäves försöker blinka bort. Vad gör hon här? Vad är det för mening?

Ett hårt tryck över bröstet gör att hon kippar efter andan. Mår illa. Hon lyfter sina fötter iklädda rubinröda pumps från barstolens fotstöd, häver sig ner på golvet. Händerna tungt vilande på bardisken. Kroppen känns så oformlig och åbäkig. Skallen spinner loss. Det här funkar inte, hon har noll balans. Någon bakom henne tar ett kraftigt tag runt hennes midja.

Ekot av en röst

Det gick inte att låta bli. Han blev så förfärligt förargad på sig själv. Tyckte inte om att vara offer för urgamla, som han antog, okontrollerade djuriska drifter. All inombords boende kraft gick åt för att aktivt hålla ögonen kvar vid hennes ansikte och möta hennes blå. Vilken otrolig flaggblå lysande färg, förresten, tänkte han. Och ändå, blicken drogs, ja, drogs obevekligt neråt mot det djupa klänningsdekolletaget. Ofrivilliga ilningar, som om han stod med nakna fötter på blank is, spred sig från tårna och ända upp till hårfästet. Tänk att få göra en djupdykning långt ner i den klyftan. Dream on, hörde han en röst yttra med klar och hög röst. Han ryckte till och stirrade på henne. Var det hon som höjt sin röst när hon sett hans löjliga fånstirrande? Hon betraktade honom tyst och med en neutral uppsyn. Lugna dig, sa han till sig själv. Det kan inte ha varit hon, utan det var förstås min egen inre röst som ekade i huvudet. Eller?

Här och nu

-          Nu har jag en diagnos, sa han. Du har en NPD, fortsatte han och nickade med en allvarlig min åt mitt håll, som satt på andra sidan av hans enorma skrivbord i mahogny. Det är väl bra? Då kan du få adekvat hjälp, eller hur?

Jag studerade mannen. Hans grå hårtestar som han hade kammat neråt och som bildade en gles lugg, hans uppknäppta vita läkarrock. Under rocken skymtade jag en himmelsblå skjorta och högst upp och under det lösa skinnet på halsen, satt en skotskrutig röd och blå fluga.

-          NPD? Vad är det? Så många konstiga förkortningar i omlopp hela tiden, sa jag medan jag lät ögonbrynen åka upp i pannan.

-          Narcissistic Personality Disorder. En liten defekt i hjärnan som gör att du har svårt att behålla vänner och att det inte fungerar att jobba i grupp, till exempel, sa han med armbågarna vilande på bordet och fingertopparna förde han isär och ihop i takt med att han betonade varje ord.

Vilken irriterande vana, tänkte jag, snart får jag säga till honom att lägga ner händerna på bordet. Hålla de stilla.

-          Det kan inte stämma, jag som är så omtyckt och framgångsrik i mitt jobb. Och gift är jag. Lyckligt, tillade jag. Nu får du ge dig.

-          Men, är det inte därför du är här? Eftersom du har problem med relationer. Sa du inte att du ofta kommer i konflikt med chefer och underställda på jobbet? frågade han och rätade på ryggen. Och är det inte så att du är skild tre gånger?

-          Jo, fast när jag tänker efter är det nog mer mina kollegors inställning till mig som gör mig irriterad och otålig. Mina före detta fruar har inte med det här att göra. De förstod mig inte helt enkelt. Begrep sig inte på mina speciella behov. Det gör däremot min nuvarande fru.

-          OK, men då kan vi avsluta den här sittningen. Här och nu, sa han och reste sig upp och sträckte fram handen.

En mörk siluett

Hon avvaktade tills hon hörde snusningar från deras sovrum. På tå smög hon ut ur sitt rum, ljudlöst tog hon sig fram till trappen. På nakna fötter gick hon sakta, oändligt sakta, neråt. För varje trappsteg stannade hon och lyssnade. Inget ljud, helt tyst, inte ens deras snusningar hördes längre. Hon tyckte att det tog en fullständig evighet innan hon till slut lyckades komma ner i hallen, tassade in i köket. Från köket såg hon dörren in till gästrummet. I det dova nattljuset avtecknade sig en mörk siluett. Han stod i dörröppningen. Han väntade på henne.

Lisas nya klass

Hon satt ensam på parkbänken. Hennes mun bildade en nedåtsluttande båge, vilket gjorde att jag först fick ett intryck av att hon var trulig. Jag ändrade snabbt åsikt när jag såg hennes blick. I hennes bruna ögon uppfattade jag en tydlig frustration, eller snarare rädsla blandad med högröd vrede.  

-          Bry dig inte om henne, sa de i mun på varandra och pekade, hon är konstig.

-          Vadå konstig?

-          Hon är inte som vi andra, hon är knepig och så har hon underliga kläder. Det ser du väl själv?

Jag kastade en blick på flickan som satt några meter bort. Hon var klädd i svarta skrynkliga bomullsbyxor och en mörkgrå fleecetröja. Jag kände hur gärna jag ville bli en i gänget, hur mycket jag ville vara precis som de andra. Vad hade jag på mig? Jag tittade ner på mig själv och såg klarblå en aning slitna Levisjeans med ett enkelt uppvik längst ner, en röd kofta och vita gympadojor.

-          Dessutom är hennes kropp framtill alldeles skrynklig, fortsatte en av mina nya klasskamrater.

-          Hela magen går i vågor, sa någon annan och fnittrade.

-          Hur har den blivit så? frågade jag och kände mig förundrad, skrynklig, vågor?

-          Tydligen fick hon kokhett vatten över sig när hon var liten. Full med ärr.

-          Men det kunde hon väl inte hjälpa?

Runt mig såg jag ett antal ögon med höjda pannor betrakta mig genomträngande. Ögon som först spärrades upp och sen smalnade.

-          Nej det förstås, men hon kanske blev konstig av det? Eller hur?!

Jag svarade inte utan vände mig sakta om och gick fram till bänken. Vad gör jag? Nu kommer jag ju aldrig att bli accepterad av de andra tjejerna, tänkte jag. Men det var som om kroppen vandrade av sig själv, gick inte att hejda. Jag satte mig bredvid flickan.

-          Får jag sitta här med dig?

Den röda ryggsäcken

Hon hade åkt direktbuss från Malaga. Den hade kört non stop. Två chaufförer turades om att ratta bussen, men de stannade aldrig. Med bussen fortfarande rullande i etthundra kilometer i timmen reste sig den ene medan den andre klämde sig förbi och tog över ratten. Ingen chans att få duscha och att sova hade varit totalt omöjligt.  Mesta tiden hade Lisa suttit och stirrat ut genom fönstret utan att egentligen se vad det var som svepte förbi utanför. Sen färja sista biten. Äntligen framme.

På sitt flottiga hår hade hon satt en tunn flaggblå sjalett som hon knutit i nacken. Iklädd samma slitna Levisjeans, vita bomullstopp och blå gympadojor som hon satte på sig för mer än fyra dygn sedan, kände hon sig som en hippie som dykt upp från slutet av 1960-talet. Lisa böjde sig ner och tog tag i sin röda ryggsäck. Den var smutsig i kanterna och nött kring sömmarna. Med ett kraftigt grepp slängde hon upp den på högra axeln och anslöt sig till kön av människor som skulle av färjan som nyss lagt till i Trelleborgs färjehamn. Det rörde sig oroligt inombords, illamående steg upp från magen. Det krampade i halsen. Lugn, var lugn. Med munnen stängd drog hon in luft genom näsborrarna och blåste sakta ut mellan läpparna.

Sakta började hon gå mot utgången, tog steget ut på rampen. Såg till att hon gick jämsides med ett par i femtiofemårsåldern, som verkade vanliga och som hon uppfattade som propra.

Uniformerna syntes på långt håll. Hon gick förbi dem med fast blick, stint stirrande rakt fram. När hon precis öppnat dörren ut mot parkeringen hörde hon ropet.

-          Du där, med röd ryggsäck, kom tillbaka. Vi ska söka igenom ditt bagage.

Lisa vände sig snabbt om och medan hon fortfarande höll i dörren, betraktade hon kvinnan i mörk kostym med tullens emblem på ena bröstfickan. Kvinnan lyfte ena handen och vinkade tillbaka henne med pekfingret.

-          Absolut, svarade Lisa, men det enda ni kommer att hitta är mina smutsiga kläder.

Tulltjänstemannen svarade inte utan fortsatte att vifta med fingret. Hon skulle bli tvungen att gå tillbaka.